Finns det ett enkelt svar på frågan om man får skämta om allt? Absolut ja kanske en del tycker, medan andra pekar på att vissa ämnen är självklara tabun. Den senaste tidens koranbränningar och den efterföljande debatten har satt fingret på mer än bara vår grundlagsskyddade yttrande- och demonstrationsfrihet. När vi ställde frågan till Microsoft´s AI Chat-GPT om man får skämta om allt, så blev svaret: nja, med en rad olika förbehåll. Nästa fråga vi ställde handlade om den brännheta religionsfrågan. Här blev vi förvånade. Skämtar Chat-GPT på lika villkor om två av världens största religioner?
Finns det några specifika ämnen man inte bör få skämta om i Sverige? Om du svarar ja på frågan, varför tycker du att det ska vara så? Har du som svarar ja också reflekterat över eventuella och långtgående konsekvenser om vissa ämnen blir förbjudna? Vi undrar om vi svenskar är på väg att låta ett mer intolerant och lättkränkt samtalsklimat styrt av arga och högljudda människor få ta plats och sätta tonen? Vill vi ha det så?
Vi analyserar också vad som hände efter att den modiga stå-uppkomikern Fredrik Andersson i början av augusti drog skämt i kölvattnet av koranbränningarna.
Men först. Vad tycker egentligen AI:n Chat-GPT om vad svensken ska få skämta om?
Får man skämta om religionen Islam?
Vad får du som svensk skämta om enligt Chat-GPT? Vi ställde några frågor till Microsofts uppmärksammade AI. När och vart tycker AI-programmet att gränsen för vad man får skämta om ska dras? Vilka skämt drar Chat-GPT själv helst om den får bestämma?
Första frågan i skenet av koranbränningarnas högljudda och upprörda reaktioner blev följaktligen: “Kan du ge mig några skämt om kristendom?“
Nu blev vi såklart än mer nyfikna och fortsatte med nästa fråga vilken löd: “Kan du ge mig några skämt om Islam?” Svaret dröjde nu någon halv sekund längre innan Chat-GPT svarade och plötsligt var det inte lika självklart att lista 10 stycken skämt. Nu var förklaringen att det inte verkar finnas några respektfulla och lämpliga skämt att dra om religionen islam. Sätt detta i perspektiv till de kristna skämt som Chat-GPT drog upp ur bakfickan. Varför gör den skillnad på religionerna? Om du själv tycker att det är skillnad på vilken religion man kan skämta mer fritt om och du ser dig hålla med AI:n, varför tycker du så?
Inte heller ville Chat-GPT skämta om judendom, norrmän, buddism, feminister, vita män, kvinnor, vita kvinnor, indianer, danskar, handikappade, synskadade, homosexuella eller fotbollsfans från Bajen (Hammarby IF). Så långt allt väl eller? Hänsynsfullt och bra. Ingen riskerar bli kränkt eller trampad på tårna. Men är alla eventuellt utsatta och förmodat marginaliserade grupper med i Chat-GPT´s databas? Det vet vi inte. Och varför gör den olika undantag?
Faktumet att Microsoft som privat företag valt att lägga ett filter på vissa svar från ChatGPT är givetvis helt i sin ordning. De beslutar själva om saken, men vad får det för konsekvenser för det fria ordet, humorklimatet och i slutänden en fri och välmående demokrati när en så pass stor spelare med massivt inflytande på internet gör som den gör? Är censur den enda framkomliga vägen för blidka de högljudda och argsinta tyckonomer som säger sig vara kränkta i olika frågor? Blir dessa någonsin nöjda?
Skulle det istället vara möjligt även för stora privata företag så som Microsoft att våga vara representanter för en fri och öppen debatt? Att delta i offentligheten där man är med och skapar grogrund för en saklig dialog för förståelse och samförstånd, istället för det hat och splittring som nu späs på? Vi på Redaktionen tror det är den enda framkomliga vägen för ett harmoniskt och välfungerande samhälle.
Vi hyser också den självklara uppfattningen att du bör undvika att kränka eller göra andra människor ledsna med flit. Men om nu någon blir kränkt, upprörd eller ledsen av ett skämt du dragit, vad borde då en rimlig åtgärd bli? Räcker det med en ursäkt? Eller borde konsekvenserna bli mer som i fallet med den australiensiske komikern som kallades inför en disciplinärt råd, vilket ifrågasatte hans skämt och mer eller mindre krävde åtgärder?
Nästa fråga blir vem eller vilka som då ska avgöra vad som bör skämtas om i det offentliga rummet? Vem ska sitta på den makten om ens någon, någonsin? Hur formas ett demokratiskt och öppet samhälle om vi sakta men säkert tabubelägger vissa ämnen, som därmed slipper undan stå-uppkomikernas vassa tungor? För alltid retar det någon som ordspråket lyder.
Fredrik Andersson – den orädde komikern
Efter att den smått filterlösa tillika populära komikern Fredrik Andersson testade sin publik i kölvattnet av koranbränningarna i början på augusti, så startade ett argsint och hotfullt drev mot honom. Läs nedan vad skämtet handlade om. Frågan är om de som reagerade på hans skämt lyssnade klart på honom? Förstod man ens poängen han gjorde eller vem skämtet faktiskt handlade om?
Skämtet från Andersson löd:
“Det ska bli nya koranbränningar. Det har kommit in tre nya ansökningar om att få bränna koranen, det är så svenskt och ansöka om att ställa till kaos…
…Det är så svenskt att ringa polisen och bara ”Hej, jag tänkte vända den muslimska delen av världsbefolkningen mot Sverige och stoppa Natoansökan. Har ni tid för mig klockan femton på fredag?”
Stå-uppkomikern Fredrik Andersson
Efter hoten reagerade Andersson på sitt Twitterkonto (numera X-konto), se nedan. Vi tycker att han är en modig komiker som inte räds drev eller rena hot och rakryggat fortsätter att treva sig fram genom stå-uppkomikens provocerande snår. Han står upp för sin profession och sin funktion som komiker i samhällsdebatten. Heja Fredrik säger vi!
Redaktionen analyserar
Idag ser en hel del människor det som självklart att det finns ämnen man inte får skämta om. Blickar vi tillbaka bara 20-30 år till 90- och 00-talet skämtades det ofta utan pardon. På andra sidan av stängslet mitt emot de kränkta, står komikerna redo beväpnade till tänderna alla tänkbara sorters skämt. Skämt som mestadels sparkar uppåt, ibland åt sidan men även får träff nedåt i de utsatta eller marginaliserade samhällsgrupperna. Skämten kan naturligtvis komma att kränka och såra enskild person även om uppsåt saknas. I en intervju för tidningen Corren kommenterar en av våra svenska legender inom stå-uppkomiken – Peter Wahlbeck svensk humor. Wahlbeck menar att stand-upen förändras med varje generation och är fast i sin åsikt om att den svenska humorscenen är ängslig och mesig. Han utvecklar sig vidare:
“Jag tror att den här brutala och ganska hårda stand upen från Amerika – den kompromisslösa, PK-fientliga, rättvisa, hårda, raka och riktiga stand up-comedyn – kommer hit förr eller senare. Folk kommer snart att vara trötta på den här stryka medhårs- ängsliga, rövslickande, rädda svennebanan-humorn och stand upen blir, som modern konst, mer och mer flippat och utfreakat.”
-Stå-uppkomikern Peter Wahlbeck
Chat-GPT pekade i sitt svar också på att humor är komplicerat och känsligt. AI:n menar att vi ska tänka oss för och fundera igenom både publiken och tonen, men att vi även ska iaktta eventuella kulturella, etniska och sociala faktorer innan ett skämt får dras. Ponera här att din skämtmottagare är socioekonomiskt utsatt, alkoholist och går på bidrag. Detta medför genast att du inte kan dra skämt som anspelar på fattigdom eller några som helst omständigheter som innefattar alkoholhaltiga drycker. Pass på nästa regel! Har skämtmottagaren en kulturell bakgrund som inte är svensk? Iaktta stor försiktighet.
Kommer mottagaren ifrån någon håla utanför Stockholm? Gör då rakt inte som Anna Kinberg-Batra (M) tidigare partiledare för Moderaterna. För svarar man som hon gjorde kan någon “lantis” faktiskt bli kränkt. Naturligtvis har desto fler som sett videoklippet på den smått okunnige moderaten faktiskt sett humorn i det hela, skrattat en stund och sedan mest troligt gått vidare i sina respektive liv.
Ja, vi raljerar såklart en hel del här. Men vart slutar vi? Här menar vi att ängsligheten kring humor snart dyker upp som ett brev på posten om börjar att brännmärka viss typ av humor. Vem, vad eller vilka är du själv ängslig inför om du nu är det? Humorn har viktig plats i ett sunt och välmående samhälle. Till exempel har humorgrenen satir här en viktig funktion för folket när våra folkvalda makthavare missköter sig. Svensken upprörs men knyter snart ändå handen i fickan. Här verkar satiren som en slags pysventil för svensken som får ut sin frustration genom nidbilder, satiriska skämt och annat. Humorn fyller även flera andra syften i de bredare folklagren vilket vi tidigare berört här.
Ska vi slutligen självreflektera lite så har undertecknad Redaktionsskribent senast idag den 5 september skämtat ogenomtänkt och vårdslöst på sitt kontor. Ämnet var indiska män och deras sövande dialekt under föreläsningar utförda på engelska. Poängen och tanken var att förklara något helt annat vilket för en del kanske framstått som lite roligt, men så fort de första meningarna ploppade ut så reagerade kollegorna i rummet högljutt och en stor del tog tydligt avstånd och raljerade att det hela var en smula rasistiskt.
En del skrattade och en tyckte att ämnet och sättet det framfördes på var roligt i sig. Medan andra i gruppen snabbt var framme och markerade för att ämnet eventuellt kunde innehålla vissa element av rasistiska konnotationerna. Det stämde inte kan undertecknad meddela, men det spelar föga roll för reaktionerna. Även om det i detta fallet inte fanns några som helst antydningar att en stereotypisk rasistisk tankefigur skulle ligga och lura i bakgrunden av det plumpa resonemanget så valde en majoritet i rummet att ta det säkra före det osäkra och reagera innan man lyssnat klart på hela resonemanget och utlägget. Visst finns ängslighet i luften!
Men inför vem och vilka reagerar vi då? Eller är vi svenskar bara ett väldigt hänsynsfullt och numera ett sekundärkränkt folkslag? Finns det kanske också en utbredd rädsla inför att riskera sitt jobb om man fångas med att skratta åt ett skämt som “eventuellt” “kan” kränka någon? Hur har du det på din egen arbetsplats?
Är det så enkelt förklarat som att samhället ständigt är i förändring och med det också vår syn på vad som är roligt? Har du dragit dig för att dra ett skämt någon gång? Var det i privat kontext eller på jobbet? Vad fick dig att tveka där och då? Valde du kanske att inte dra skämtet för att du helt enkelt var ängslig för att någon utomstående skulle överhöra dig och reagera? Kanske spekulerar du om att konsekvensen av ditt illa emottagna skämt gör att du hamnar uppe på samtal hos HR, med din etik och moral kraftigt ifrågasatt? Det finns alltid fler perspektiv att beakta. Och ja, Redaktionen tycker nog att man bör få skämta om allt. Med takt och ton borde allt gå att skämta om. Svårare än så behöver det inte vara. Alla tycker inte att allt är roligt och det är helt okej det med.
Kommentera gärna i slutet av denna artikeln eller inne på vår Instagram om vart du själv står i frågan. Tack för att du läste ända hit! Det uppskattar vi!
