Den 24 november dog vår folkkära hockeylegend Börje Salming. Han var en pionjär för svensk hockey i USA och rönte stora framgångar inom NHL-hockeyligan såväl som inom sitt senare entreprenörsskap. En kort stund efter att Börjes död blev allmänt känd, så klev komikern Markus Thapper ut på sin Twitter och drog ett grovt skämt riktat mot honom. Det dröjde såklart inte speciellt länge innan Markus Thapper blev mordhotad och strax därpå tvingades be om ursäkt och pudla som om livet hängde på det.
Det dröjde inte heller länge innan andra komiker på olika sätt skred ut till Markus Thappers försvar. Den skandalomsusade rapparen och stå-upp-komikern Simon Gärdenfors klev rakt ut i korselden på Twitter och langade ut ett ännu grövre skämt om Salming. Tweeten som vi får tro var kalkylerad, raderades dock snabbt av Simon Gärdenfors efter det att han mottog massiv kritik.
Det går att förstå varför komiker kliver in och försvarar varandra även om många andra kan tycka deras humor varit både förfärlig och osmaklig. I förlängningen är man ute och försvarar det fria ordet, konstnärlig frihet samt humorn och satirens roll i ett välmående samhälle. Även den gränslösa komikern och prankstern Martin Soneby gick ut med en ironisk tweet i något slags försvar för Markus Thapper.
Redaktionens analys
Vi utgår från ståndpunkten att humor och satir är en mycket vital ingrediens för ett hälsosamt samhällsklimat. Men ska man då få skämta om allt bara för det? Den frågan har vi på Redaktionen ställt oss tidigare och försökt nyansera från fler synvinklar än de svartvita. Vi har också ställt frågan till våra Instagramföljare om man får skämta om allt och majoriteten tyckte där och då att man ska få det. Intressant nog tyckte cirka 35% av de röstande att det faktiskt finns gränser för vad man får skämta om. Men vart går då dessa gränser? Här börjar en enligt oss oroväckande uppdelning och ett vägskäl där debatten ofta skevar ur.
Den person som vill begränsa och dela upp humorn i skämtbart och inte skämtbart, bör också förklara sig. Hur ska en sådan uppdelning ske och varför? Hur motiverar man att just den och den frågan eller intressegruppen inte bör få skämt riktade mot sig? Ska vi begränsa humorn ur ett socioekonomiskt perspektiv? Eller utgå från någon slags maktordning? Kanske borde den som protesterar högst få ett frikort? Ska våra döda medmänniskor undantas? De halta och lytta? Listan kan göras oändligt lång.
Vi tycker att humor alltid bör levereras med tajming. Avseende fallet med vår framlidne nationalhjälte Börje Salming så var både skämtet och tajmingen rätt misslyckad. Trots det, ska en komiker fortfarande åtnjuta rätten att dra sitt genomusla skämt utan att riskera försörjning eller mordhot.
Här kunde det hela varit slut. Skämtet föll rätt platt och skulle normalt sett inte fått någon stor spridning. Men så har vi ingredienserna: sensation + socialamedier + nationalhjälte död i den fasansfulla sjukdomen ALS. Dessa faktorer tillsammans med internets blodtörst och längtan efter konflikter, drev många att reagera ut sina mest primala känslor efter den olycksalige Thapper tryckt på publiceringsknappen. Börje Salmings minne hade blivit befläckat och nu skulle minsann en rejäl hämnd utkrävas! De allra flesta reagerade rätt normalt. “Fy så osmakligt“, “Den komikern kommer jag inte betala för att se” och så vidare. Men såklart skulle någon avart till människa snart gå över gränsen och mordhota Markus Thappers familj. Rimlig reaktion? Nej, knappast.
Så vad är det då som gör att vi inte kan låta bli att reagera? Förr i tiden, då vi saknade sociala medier gick det ju rätt hyfsat till eller? För inte satte man sig ned efter en lång arbetsdag hemma vid köksbordet, för att författa ett anonymt mordhot till jobbkollegan, som tidigare under kafferasten dragit ett riktigt grovt skämt?
Har det alltid varit så här eller har dagens samhälle som helhet långsamt glidit in i en utbredd intolerans? Kan man då peka ut en viss demografi eller del av samhället som mer intolerant än andra? Är det våra filterbubblor som ställer till det för oss?
Vi minns tillbaka när någon drog ett grovt skämt förr i tiden. Reaktionen var att antingen skrattade du åt skämtet eller så gjorde du inte det. Och ja, visst var vi medvetna om olika förtryckta samhällsgrupper även då. Och ja, vi förstod redan då att en del skämt gick långt över anständighetsgränsen. Skillnaden mot idag är dock tydlig. Var skämtet rasistiskt, kränkande eller riktigt osmakligt så hölls det endast under armarna av de närmast sörjande och så var det bra med det sen. Det startades inga drev på lokaltidningens debattsida med krav på att någon skulle sparkas från sitt jobb och inte heller var det standard att få mordhot i brevlådan. Humor var humor, oavsett vad och folk hade förmåga att särskilja saker åt.
Nu kanske du tänker att vi idag har kommit längre som samhälle. Vi ser och tar hand om de marginaliserades röster när vi markerar starkt och låter oss uppröras över humor. Men har vi tappat distansen till humor som konstform och dess djupare funktion som uttryck för olika känslor och åsikter? Om vi inte kan ha en distans till humorn och t.ex. kräver att komiker skall censureras, vad händer då längre fram? Det kommer alltid finnas någon som stör sig. Humor och satir har genom tiderna fungerat som en folkets pysventil. Humorn har kanaliserat en mängd olika känslor och åsikter på ett kontrollerat och stilfullt sätt. Humor och satir har varit grundpelare för yttrandefrihet genom historien. Många människor förefaller vara rätt ogrundade i sitt förhållningssätt till humor och en del är till och med rätt historielösa till vad humor och satir “bring´s to the table“.
Betyget blir två rakryggade pudlar från oss på Redaktionen till Thapper. Din tydliga ursäkt kopplad till insikten om att ditt skämt inte föll väl ut och var osmakligt räcker långt. Samt att du så tydligt står upp emot den vettvilling som mordhotade dina närstående är bra. Sådana reaktioner skall ingen behöva utstå. Vi ser i framtiden fram mot mer vältajmad ståuppkomik från ditt håll!
Redaktionens betyg:
