Aftonbladets Karin Pettersson kopplar felaktigt ihop cancel kulturen med amerikansk politisk tokhöger

Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson med bihang är ett uppskattat och viktigt inslag på den svenska debattarenan. Men… i krönika efter krönika har kulturredaktionen på sistone försökt koppla ihop den svenska cancel kulturen med högerpolitik och i förlängningen menar man fått inspiration från amerikansk tok- eller ytterhöger. Vi förstår att krönikörerna på tidningen har de politiska glasögon på när de skriver och ska bedriva politisk opinion. Men oaktat de färgade glasögonen så är försöket att måla upp ett politiskt narrativ på ämnet fortfarande vilseledande för den oinsatte läsaren. Denne skulle lätt kunna ledas att tro att om någon “blir cancellerad” skulle det bara röra sig om politik och inte något mer.

Vi pekar i denna artikeln ut vart Aftonbladet går bort sig i sin slutsats om att cancel kulturen så enkelt kan bortförklaras med etiketter som “bara känslor” och “högerpolitik“. Häng med!

Kom ihåg att vi är alla jämlikar inför drevet. När det riktats mot dig ska du veta att det är totalt blint och ointresserat inför vad du röstar på, din ålder, etnicitet eller kändisstatus. Inte heller bryr sig drevets digitala stenkastare sig om vad du har mellan benen eller på banken. Stenkastarna är där för blod och hämnd och har som mål att förgöra och deplattformera den person man har i siktet.

Problemet är också mångfacetterat. Cancel kulturen består av flera delar, där vi har kränkthets- tystnads- deplattformerings- och utpekandekultur i ett. En annan påtaligt negativ effekt av cancel kulturen är att den också skövlar tryggheten och modet hos den vanliga svensken att våga säga vad man tycker och tänker. För tänk om man blir av med jobbet eller tappar vännerna? Cancel kulturen ser inga politiska färger och den kan drabba oss alla.

De politiska skygglapparna gör analysen kantig

Skribenterna på Aftonbladet skriver med politisk vinkel från vänster i motvikt till exempelvis krönikörerna på konkurrenten Expressen. Vi på Redaktionen bryr oss inte om politiken utan vi skriver för vi ska alla kunna njuta av ett vettigt samtalsklimat, en välbevarad svensk yttrandefrihet och att du ska kunna föra nyanserade och intressanta debatter med de som inte tycker som du.

Vi sätter strålkastarljuset på den förhatliga svenska cancel kulturen. Kulturen är numera väletablerad och har många elaka förgreningar. Just därför ska vi vara vaksamma inför att låta den få härja ostört eller att försöka ikläda den något annat än den svarta sopsäck som den kom i. Det spelar alltså ingen roll om du är en kulturskribent med viss politisk lutning för du kan också drabbas av ett cancelleringsdrev. Att försöka sig på att politiskt brännmärka och etikettera cancel kulturen för att dra kortsiktiga politiska poänger gynnar inte debatten. Dessa poänger kan göras på andra sätt med avsedda effekter tror vi.

Sen har vi faktumet att människans inneboende drevmentalitet nyttjas olika beroende på om det ska drevas från vänster eller höger. Här får Karin Pettersson delvis rätt. Cancel kulturen görs ofta politisk för att dra politiska fördelar och ta hjälp av sina svansar för att försöka tysta sina motståndare. Detta är allt för vanligt förekommande idag.

De politiska glasögonen förblindar en korrekt analys

Aftonbladets Karin Pettersson gjorde nyligen ett nytt försök att koppla ihop den svenska cancel kulturen med politik. Hon pekade på sittande borgerlig regering, SD och amerikansk tok- ytterhöger som förklaringar till cancel kulturen. Pettersson menade alltså att vi importerat allt från den amerikanska högern och att det faller väl ut för politiska mål som högern har.

Pettersson pekade i krönikan också på sittande regerings aviserade utredning om “tystnad- och utpekandekulturen” inom den svenska universitetsvärlden endast skulle vara baserat på en känsla från borgerliga partiledare med SD i släptåg. Detta är såklart inte en korrekt verklighetsbeskrivning så som Karin Pettersson vill beskriva utredningens syfte.

Inom våra svenska universitet har det sedan flera år spridit sig en slags “kränkhetskultur” bland en del studenter. Ofta har klagomålen varit kopplade till etnicitet, där man anklagat lärare eller lärosätet för diskriminering som förklaring till att man blivit underkänd. Detta har sedan fått effekten att en del okunniga och ängsliga universitetsledningar inte förmått att hantera den enskilda anmälning på ett förhållandevis okomplicerat men samtidigt för eleven respektfullt sätt. Detta är vad som nu ska utredas i den aviserade utredningen. Det är inte baserat på känsla menar vi.

Att universitetsledningarna på sina håll inte heller förstått hur de ska hantera de kränkta och stötta eleverna har givetvis bidragit till ett oberäkneligt och svårhanterligt klimat på våra högre lärosäten. Detta finns det flera exempel på. Vi kommer återkomma i en separat artikel och titta på detta inom kort. Så håll utkik!

Vi ger däremot Karin Pettersson rätt på punkten att fenomenet fick liv på andra sidan Atlanten, borta i USA och Kanada. Det uppstådda kulturfenomenet är mycket riktigt en nordamerikansk import, men det är importerat av människor, inte av politiska partier. Så här ger Redaktionen Karin Pettersson underkänt på hennes slutsats och försök att politisera den svenska cancel kulturen.

Redaktionen analyserar

Cancel kulturen går soms sagt att delvis koppla till människans inneboende lust efter skvaller, drev och häxjakter. Detta begär är lika gammalt som den civiliserade människan. Fenomenet med att deplattformera och radera ut människor från debatten, för saker de sagt eller gjort uppstod förvisso i en amerikans universitetskontext och sedan dess spridit sig över främst västvärlden. Men i Sverige går det inte att göra kopplingen till politik så enkel som Aftonbladet önskar. Vare sig mot höger eller vänsterhåll. Den nyttjas däremot gladeligen av båda nämnda politiska sidor.

Här inne på sajten finns det FÖR många historier med människor som drabbats av drevet på olika sätt. Bredden av bakgrund på de drabbade vittnar givetvis om motsatsen till Karin Petterssons och hennes skribenters påståenden om att fenomenet så enkelt kan förklaras med att det skulle vara ett högerfenomen.

Välkommen in på sajten hälsar vi till Aftobladets Kulturchef! Vi bjuder här på en god stunds läsning för att bredda perspektiven, nyansera ståndpunkterna och för att djupdyka i olika berättelser om offer för cancel kulturen. Svenska som utländska.

Slutligen. Det svenska debattklimatet har delvis kört fast. Det är tydligt. Deltagarna på arenan kan tyckas spegla våra politiker i Riksdagen. I riksdagsdebatterna är man både enögd och tondöv inför motståndarnas argumentation och sådär fortsätter debatt efter debatt.  

Här får du en enklel checklista över hur debatten kan se ut idag. 

• Publicering av debattinlaga från valfri tyckonom, i valfritt hett ämne.
• Högljudda gap och skrik i motståndarlägret. Upprorsstämning. Krav på avgång utropas.
• Motståndarsidans anhängare gräver skyttegraven djupare och man vänder sig innåt i gruppen för stöd för sin sak och för att samla sig till motattack.
• Fula politiska kopplingar eller försök att kleta ihop sin motståndare med illaluktande åsikter. Drevet är nu ett faktum.
• Samtliga inblandade debattörer och anhängare stänger nu de egna öronen för motargument, nyanser och kanske sakligt framförd kritik. Vilda händer pekar istället på inkommande hat, hot och drev i kölvattnet från “debatten”. 
• Skölj, spotta och gör om allt om igen. Känns detta igen något sånär?

Vi ser redan nu fram mot Aftonbladets nästa nedslag om den svenska cancel kulturen. Detta åbäke behöver motas tillbaka till grinden med hjälp av alla politiska läger. Det kontrasterande beskrivningen av cancel kulturen gynnar inte den svenska debatten eller det fria ordet på något sätt. En uppmaning till alla politiska skribenter blir därför att ta av sig de politiska glasögonen emellanåt och hjälpa vårt debattklimat att återhämta sig från cancel kulturens skadliga effekter på samtalsklimtatet.