Polisdistriktet i Lancashire beläget mitt i den engelska industristaden Manchester, har flera gånger det senaste året gått virala med sina inlägg på sociala medier. Man har postat en serie med så kallade: “Hur-det-startade? vs. Hur-det-går-memes.” med dömda brottslingar. Sedan det hela uppmärksammades har det riktats frän kritik från sina håll mot Lancashirepolisen, med deras sociala mediestrategi och sätt att behandla sina dömda brottslingar.
Vi frågar oss om det verkligen är så självklart att polisen ska tillåtas få driva opinion på nätet på det här sättet? Ska yttrandefriheten råda alltid oavsett eller? Nja, här går meningarna isär och snart får du se vart vi landar i den här frågan. Häng med!
Poliser på sociala medier – ett tecken i tiden
Artikeln skildrar här engelska polisanställda som i sin iver att vara en del av den digitala tidsåldern, använt en populär meme för att berätta hur duktiga de är. Man har genom att publicera namn och bild på ett antal infångade brottslingar och samtidigt göra narr av avslöjande selfies man beslagtagit ur deras mobiltelefoner. Lancashire-polisens val att publicera en bild av den nu dömde brottslingen Samuel Walmsley, en av totalt 14 dömda män som hängts ut i memeserien: “how it started vs. how it’s going.”
Tilltaget har väckt kraftiga reaktioner och memesen har spridits som en löpeld på nätet med över 16.000.000 visningar. Visst, vi medger, detta är ett rätt kul sätt att exponera kriminella personer och deras dumhet i samband med att de fångats in och lagförts. Syftet med publiceringarna får vi anta också ska verka i avskräckande syfte. Talespersoner för polisdistriktet har sedan deras memes uppmärksammats gjort följande uttalande som du kan läsa nedan:
“We will continue to engage with people in this way. The reaction to this post has been overwhelmingly positive both online – with more than 71k likes – and in the local community who were directly affected by this criminal activity. We will continue to engage with people in this way to let them know about the work we are doing to tackle serious and organised crime and to keep our communities safe.”
-Kommentar från Lancashirepolisen
Men finns det då inga som helst problem med att poliser som i fallet med polisen i Lancashire, bedriver opinion på nätet? Oaktat att det som sagt är väldigt humoristiskt och tidsenligt, så finns det flera faktorer som komplicerar tilltaget mer att fler och fler enskilda poliser såväl som poliskollektiv har börjat bedriva opinion och göra reklam för sig själva online.
Redaktionen är som sagt kluvna i den här frågan, för där bakom ligger som bekant en av våra viktigaste fri- och rättigheter, yttrandefriheten, och puttrar. En rättighet väl värd att försvara i alla lägen där alla medborgare oavsett status och position i samhället skall kunna nyttja den fritt? Eller? Ska yttrandefrihet inte se några som helst begränsningar när det kommer till myndighetspersoner i aktiv tjänsteutövning och i synnerhet våra rättsvårdande institutioner, där polisen ingår?
Mötet mellan allvar och humor, mellan rättvisa och lekfullhet, verkar ha skapat en klyfta i opinionen. Det som för vissa är ett fyndigt och modernt sätt att lyfta fram polisens arbete, i formen av en digital kommunikation som många menar skapar närvaro och dialog, upplevs samtidigt av andra som ett hån mot brottsoffren, men även de brottslingar som tagit sitt straff och därefter lämnat brottets bana bakom sig. Inte helt lätt eller hur? Vad tycker du själv är rätt?
Poserade stolt och självsäker med en näve sedlar i handen
På den första och mest uppmärksammade memen ser vi honom, brottslingen Samuel Walmsley, först på en “föreselfie” beslagtagit ur hans mobil, där han stolt håller upp en hög sedlar i ena handen. På den andra, en bild tagen senare i polisarresten, ser man Walmsley, denna gång med ett inte allts så självsäkert ansiktsuttryck.
För sina brott fick Samuel Walmsley två år och fyra månader bakom lås och bom. Så långt allt väl eller? Men… kan det finnas något perspektiv som tar brottslingen i försvar och skyddar dennes personliga integritet ifråga? Bör den dömde få tycka något om att att bli publicerad inför miljontals personer världen över? Eller har man försakat samtliga rättigheter när man begått brott? Bör det instiftas några typer av förhållningsregler? I sådant fall, vilka då? Bör de ta hänsyn till yttrandefriheten eller bör det införas undantag för polismyndigheter? För visst måste vi ha några slags rättesnören även kring poliser på sociala medier? Vilka blir annars konsekvenserna av att inte ha regleringar på lång sikt?
Möjliga orsaker och effekter på samhällets förtroende för polisen
Det är inte endast i England som den här trenden är tydlig. Exempel finns lite varstans och även här på hemmaplan även om det är betydligt mer återhållsamt med inläggen och tonen på sociala medier bland svenska poliser. Däremot har vi i flera år lidit av en epidemi av influencer-poliser och samma frågeställningar genom den här artikeln bör appliceras även på dessa.
I övrigt så får Redaktionen konstatera att när polisen idag verkar rikta in sig på yngre målgrupper, de som lever sina liv med mobilen i hand och genom sina socialaflöden, så säger man samtidigt som svar på kritiken att målet är att bygga broar, visa upp verksamheten och kort och gott göra reklam för yrket så att fler söker sig till det. Så långt allt väl kanske. För polisen att synas där folk redan finns, att tala deras språk – med memes och andra virala skämt, där man dessutom lagt till en lättsam och mer mänsklig ton, det är en utstuderad och smart strategi det, det är vi först med att erkänna. Klart är att polisen behöver modernisera sig i viss utsträckning.
Svensk polis behöver förändring och sluta vara en myndighet som ständigt beskylls för att vara otillgänglig och avlägsen som institution, där man inte lyckats vara en del av medborgarnas vardag. Med det i bagaget är strategin att göra insatser i det digitala landskapet riktigt bra.
Men samtidigt, när broar byggs på ostadiga och ej stabila eller reglerade grunder, ja då kan broarna snart riskera att rasa ihop. Så med det sagt, tänkte vi här ställa de negativa och positiva effekterna vi tror ligger och skvalpar i polisen digtala vågskål, mot varandra.
Positiva effekter – Ökad synlighet och engagemang:
För vissa kan utvecklingen med sociala medier vara en ljusning, en symbol för en polismyndighet som förändras med tiden och som inte är rädd för att närma sig medborgarna på ett avslappnat sätt. Genom att använda memes och humor kan polisen som sagt nå nya målgrupper, locka till mer engagemang och öka förståelsen för deras arbete. Det tror vi kan skapa en ny sorts förtroende för polisen från folket, ett förtroende byggt på dialog, tillgänglighet och närhet.
Negativa effekter – Minskad trovärdighet och professionalitet:
Men för andra kan detta polisens socialamedieäventyr kännas som ett skrämmande tecken på att allvaret i myndigheten gått förlorat. Att lekfullheten smugit sig in på fel plats, där den inte hör hemma. När brott och straff blir till memes riskerar polisen att förlora ett av sina viktigaste fundament – den respekt och värdighet som deras roll kräver. För de människor som blivit brottsutsatta och som fått sina liv för alltid påverkade av kriminalitet, kan detta skämtande kännas som en rak förolämpning, ett slag mot den rättvisa de så desperat sökt efter och som de ej fått. För var finns värdigheten när våra brottutsattas lidande förvandlas till en viral punchline på nätet?
Klyftan i reaktionerna speglar en större fråga – vad vill vi att vår polisstyrka ska vara? En rak och tydlig myndighet med våldsmonopol, alltid pålitlig och med en strikt syn på lag och ordning, eller en del av den vardagliga dialogen? Vissa ser såklart framgång i moderniseringen. Andra ser en förlust. Polisen riskerar att splittra samhällets uppfattning om vad som är lämpligt, vad som är passande och det kan leda till att de tappar fotfästet hos de som redan är osäkra på deras uppdrag och har tappat förtroendet.
Om denna typ av lättsam ton fortsätter att vara en del av polisens närvaro i sociala medier, särskilt i relation till allvarliga brott, kan förtroendet långsamt men säkert erodera. De sårade offren för kriminaliteten, de som bär ärren efter brott och övergrepp, kan komma att börja se polisen som en institution som inte tar deras situation på allvar. Det finns en risk att polisen förlorar sin djupa mänsklighet i sitt försök att vara modern och trendig och detta kan leda till en farlig distans mellan de som skyddar och de som ska skyddas.
I slutändan, ser vi utvecklingen lite som en flod som långsamt mejslar ut sin väg genom ett landskap, polisens användning av humor och memes både föra dem närmre och längre ifrån det samhälle och de medborgare de svurit att beskydda. Det blir såklart en balansgång, där varje ord och bild som publiceras är som en sten kastad i vattnet, med ringar som sprider sig – ibland till det bättre, men oftast till det sämre. Vi landar helt klart i slutsatsen att polisen bör få sin sociala medieanvändning tydligt reglerat. Gör man ingenting kommer vi snart fortsätta glida vidare längs med en osäker väg, kantad av välmenande men ogenomtänkta inlägg på sociala medier, en väg som har fler negativa än positiva konsekvenser för vårt samhälle. Detta blir något för den rätt färska Rikspolischefen Petra Lundh att bita tag i.
