En bit in i måndagmorgonens livesändning av P3 Morgonpasset fick lyssnarna höra programledaren Linnea Wikblad göra en utläggning om drevet kring influensern Margaux Dietz. Hennes resonemang började tydligt och klart och handlade om de senaste dagarnas avslöjande där en bild visat Margaux Dietz målad i ett så kallat “black face“, på en temafest år 2009. Det var tydligt att Wikblad försökte starta ett seriöst resonemang om vilket som är värst: att bli sönderdrevad för att man målat sig i black-face eller att bli utsatt för rasism som mörkhyad person av att någon målat sig i black-face.
Men kan man verkligen föra ett normalt och öppet resonemang om en känslig fråga som rasism, sådär utan vidare i morgonradion? Det skulle lyssnarna snart bli varse.
Kan man beskriva n-ordet, med ordet n-ordet?
Linnea Wikblad började med att säga att hon nästan alltid hyser mer sympatier för den som blir utsatt för ett drev, än för den anledning som lett fram till drevet startats från första början.
Hon fortsatte och förklarade de omständigheterna kring det minst sagt besvärande fotografi som avslöjats på Margaux Dietz. Dessutom hade Dietz också spätt på det osmakliga med att kommentera sin egen bild med orden: “Finns det plats för en n***r?“, något som hon också på nytt fick löpa gatlopp i pressen för.
Här någonstans började krumbukterna i diskussionen kring det uppenbart svåra ämnet i livesändningen att hopa sig. Wikblad fortsatte lägga fram sina tankar men uttalade aldrig n-ordet i sändningen, utan valde istället att göra ett eget ljud där hon “bleepade ut” ordet inför lyssnarna. Hon förklarade också att hon mår så fruktansvärt dåligt av att säga det riktiga “n-ordet” ifråga, vilket hon direkt fick medhåll för från programledarkollegan David Druid. Han menade dock att man aldrig ens bör säga n-ordet, ens i “n-ordsform” för att beskriva en situation som Wikblad nu försökte återberätta. För om man gjorde som Wikblad just gjort och självcensurerat ut n-ordet med något slags annat ljud eller tystnad, så placeras därmed ordet i lyssnarens huvud, vilket är nog så illa. Och då får man lyssnaren att själv tänka ordet istället menade Druid. Snurrigt? Ja, det tycker vi i alla fall. Druid avslutade med att huta åt Linnea Wikblad lite lätt och sa att hon borde ta ansvar för sina egna handlingar.
Hänsyn eller ängslighet?
Nu började en sedesam ängslighetsbalett att utspela sig i P3-studion och en lätt rörig ordsallad tog vid när Linnea Wikblad åter tog vid sitt avbrutna resonemang.
Hon försökte skojja till det lite och sa att det helt enkelt varit sämre att vara Margaux Dietz under den gångna helgen än att vara den som är utsatt för rasism på grund av nämnt black-face. Det är uppenbart för de allra flesta att Linnea Wikblad skämtade och försökte nyansera och lätta upp sitt resonemang en smula. Men trots det uppenbara skämtet så verkade det som om David Druid plötsligt kände sig förpliktigad att kommentera hennes skämt. Han lyfte direkt fram olika scenarion där minoritetsgrupper idag kan få utstå rasism i Sverige. Upplysningvis är det såklart bra, men varför kände han att han behövde göra det där och då?
Det kändes lite som när programledarna i statlig radio alltid måste nämna att det finns flera andra lika bra företag i samma bransch, varje gång någon smyger in reklam i sändningen. Varför fick inte Linnea Wikblad lov att förklara sig i lugn och ro? Den ängslighet som Druid nu uppvisade, stressade bara upp de båda programledarna och gjorde det rörigt för lyssnarna att följa med i Wikblads funderingar.
Sändningen fortsatte, nu med en märkbart uppstressad Linnea Wikblad. Men hon lyckades ställa sig en avslutande fråga som löd:
“Är att bli utsatt för.. att bli exponerad för bilden på Margaux i black face.. är den känslan man som svart känner då.. är den lika hemsk som drevet?“
-Linnea Wikblad i sitt resonemang om drevet mot Margaux Dietz
David Druid replikerade snabbt med en något dubbeltydig kommentar att han inte stod bakom sin programledarkollega, samtidigt som han gjorde det och Linnea Wikblad avslutade snabbt allt med meningen att hon bara försökte tänka lite innan musiken släpptes på och inslaget var över.
Redaktionens korta kommentar
Denna ständiga ängslighet. Ängslighet inför att våga fundera, resonera och diskutera i öppna forum. Vart kommer den ifrån? Vem skapar den och vem känner sig ständigt nödgad att upprättahålla den? Grundar ängsligheten sig i någon form av rädsla inför repressalier från arbetsgivare eller drev som kan riktas mot den egna karriären om man trampar snett? Ängsligheten för uppenbart inte med sig något gott och som vi tidigare skrivit om flera gånger så förgrenar sig replikskiften som detta vi nu bevittnat, mer eller mindre alltid sig tillbaka till frågorna om hur vi vill att vår yttrande- och åsiktsfrihet ska fungera i samhället. För visst ska man kunna våga resonera öppet och insiktsfullt utan att behöva tassa omkring inför det odefienerbara åsiktsspöket? Därmed inte sagt att man inte skall vara hänsynsfull och respektfull i debatten. Det tror vi du hänger med på här.
Uppenbarligen har man spelrum nog att kunna resonera om saker och händelser som både berör och upprör i statsradion, så varför kan inte vi lyssnare då få lyssna till hela resonemang? För vem vet, kanske kan dessa tankar bidra till nya insikter och synvinklar för en hel del människor som faktiskt vill ha höra dem? Detta var något vi saknade i P3 i morse och vi tror inte vi var speciellt ensamna om det.
